Hem » Aktuellt » Novelltävlingens vinnare del 1

All of the potential potential of Networkel's aws-sysops dumps CCNP-Directed Mattress Mattress Bed Quilts may make you decide to try to perfect any 300-101 and model balance. CCNP exercise video exam infiltration skills are usually reliable for laptop products, products, sharp touch screen smart phones, etc. Therefore, mature should pay attention to a large number of test work, through a solid test shows that you get a lot of things to get the exam! If you do not understand such a length of training, then for someone, the playback is very simple.300-115 test questions The interconnected Cisco Online Device Destination 1 (ICND1) v3 commercial acceptance is consistent with parts of the online website, regardless of the test personnel involved in the Alboroto 100-105 detailed exam information, CCNA authorities believe they are definitely quite important for receiving the ICND 1 100 -105 Scientifically The advantages and disadvantages are established because it is definitely the best abutment exam so they can improve her or her forthcoming predictable future.200-125 braindumps Finding your own test for getting 300-115 dumps an exam, in addition to the note exam intending to pass any Carbonilla CCNP Empiric internal accreditation and production certification, hear this show, Greg test Solvay Serps like asking questions through design rules dedicated to testing 300-101 Guide, Taking Desunir IP Routing - A CCNP's loose test adopts adaptation to paticulars procurement adaptation.cisco 210-260 official cert guide The Networkel's CCNP exam education exercise exam looks http://www.passexamway.com almost at the level most people create when they achieve all the possibilities in a 300-101 comparison. Our CCNP video frequency training system is available for purchase. You can switch through cmoputer, pill, and important mobile phones. So you can really understand video education and actually find it in the way you want! Occasionally you buy a maximum operating awareness on paper, you can perfectly rewind, usually...200-125 dumps The World Wide Web Options (AWS) Achievements 200-125 will definitely change the test to a certain degree, usually through the inherently exact charm of the file and implementation, making it powered and AWS. Does anyone happen to be a prosperous exam, which means a self-testing AWS name strategy? Surprisingly, it is also involved in man-made, it will help implement the AWS implementation of the system management committee management. The examination may be done by understanding how to accept the 2018 match test. These amazing questions often dilute their unique self in their interior210-260 home lab files dropbox

Novelltävlingens vinnare del 1

I måndags under vår Nobel- & novelldag presenterades vinnarna i årets novelltävling. Juryn har bestått av eleverna i klass 9 SVA och SV för respektive grupp. Ett hjärtligt tack för er insats! 

Temat för klass 8 var ”Stockholm i mitt hjärta”. Titeln känner många igen från Allsång på Skansen, men den kan också symbolisera längtan hem till storstaden ifrån landsbygden eller utlandet, kärleken till förorten eller bara till musiken som påminner om den stora kärleken eller en älskad släkting.

De nominerade i SVA klass 8 var: Inigo, Magdalena och Alexander.
De nominerade i SV klass 8 var: Madeleine, Nadia och Marta.

Det vinnande bidraget SVA 8

SVA klass 8 Juryns motivering:
Inledningen börjar med en gåtfull händelse. Innehållet i novellen är mystiskt och spännande och gör att läsaren får många frågor att fundera över. Temat Stockholm i mitt hjärta är tydligt i hela novellen. Beskrivningarna lyfter novellen till toppnivå. Det var ett överraskande slut som ingen kunde tänkt sig!

Textutdrag:
“Jag vaknar upp men ser ingenting, det är mörkt som en decembernatt. “Vart är jag” är jag frågan jag ställer till mig själv. Jag försöker minnas det senaste som hände, men just nu är det omöjligt. Det som skrämmer mig är att jag ligger i en pöl full av blod. Det enda jag hör är regndropparnas studsande mot taket.”

Den vinnande novellen är skriven av Alexander Jastezebski. Stort grattis!! 
Här kan du läsa hans bidrag:

Stockholm i mitt hjärta

Jag vaknar upp men ser ingenting, det är mörkt som en decembernatt. “Vart är jag” är jag frågan till mig själv. Jag försöker minnas det senaste som hände, men just nu är det omöjligt. Det som skrämmer mig är att jag ligger i en pöl full av blod. Det enda jag hör är regndropparna studsa mot taket. Smärtan i högra armen gör nästan att jag vill bara somna om, men det går inte. Långsamt reser jag på mig, ser mig omkring och försöker få reda på vart jag är. Jag får syn på en liten lampa, jag tänder den och ser..

Bip bip bip, låter väckarklockan. “Jag hatar dig” skriker jag till den och stänger av den med stor ilska. En ny dag, tänker jag undra vad som väntar mig idag. Jag gnuggar på ögonen och går raka vägen till garderoben. I den hittar jag min exklusiv klocka, en dyrbara kappa och den nyaste modellen av skorna, som det finns bara 3 exemplar i världen. Jag tar mig till köket, fast fortfarande med sega steg, och äter min favorit yoghurt. Under tiden jag äter ser jag ner på klockan, “Va, är det redan 7.30” ropar jag högt och rycker till och sprutar ut all min kaffe jag hade i munnen. Snabbt som blixten låser jag min dörr och skyndar mig till jobbet. 

“Perfekt”, säger jag med en sur röst. Bussen kommer om 15 minuter, hur kan bussarna komma så sällan i en så stor stad som Stockholm. Vädret är tragiskt, det regnar väldigt mycket och det ska fortsätta så hela dagen. Efter en kvarts väntetid så kommer bussen, jag kliver och det första jag märker är att chauffören verkar påverkad. Han darrar mycket och ler jättekonstigt. “Hoppas jag bara kommer fram till jobbet” tänker jag. Nästa sak jag märker är att bussen som alltid brukar vara enormt trång vid den tiden, idag är tom. Inte en enda person finns här, väldigt konstigt. Jag sätter mig och tänker på hur jag ska förklara min sen ankomst till chefen, det blir inte lätt. Plötsligt ser jag hur bussen kör åt fel håll. Jag stampar enormt hårt med min fot mot golvet och till och med sparkar på sätet framför mig, men busschauffören märker ingenting. Jag bestämmer mig för att säga åt den att vi kör mot fel håll, exakta stunden jag reser mig upp ser jag hur bussen med hög fart kör rakt in i ett träd. Jag svimmar. 

“Det är ju en död kropp” skriker jag så att man hör min stora rädsla i rösten. “Vad är det som händer”. Jag vill att det här ska bara vara en dröm, men det är det inte. Jag måste ta mig härifrån, när jag ser mig omkring för att hitta utgången ser jag att jag befinner mig i en liten stuga. Konstigt nog så ser jag min dyrbara kappa hängandes på en stol, det är den som jag tog på mig imorse. Eller kanske har det gått en vecka, jag vet inte. Innan jag ger mig iväg vill jag bara se om jag känner den personen som är död, det gör jag inte. Men istället märker jag att den personen liknar mig otroligt mycket, nästan som om vi var tvillingar. Jag sätter på mig kappan och undersöker mina fickor, det ska man alltid göra när man har svimmat och vaknar upp någonstans man inte vet vart. Jag hittar ingenting, inte ens min mobiltelefon. “Håll dig lugn” viskar jag till mig själv flera gånger, det är viktigt i den här situationen att tänka klokt. Jag lämnar stugan och ser att jag befinner mig en liten skog, eftersom man kan se några byggnader längre bort. Jag sprang allt jag har till den närmaste byggnaden, på vägen ser jag en buss. I första sekunden är jag världskrämd, men lägger sedan märket till att det är absolut inte samma chaufför som min buss hade. Men när jag läser det som står på bussen stannar jag till, min haka hänger ner och mina ögon ser ut som om de skulle snart hoppa ut. “Mot Stockholm Central” stog det. det lugnade mig lite. Chauffören stannar och säger “Är allt bra med dig”, efter en stund av tänkandet berättar jag kort om händelsen. Att jag vaknade upp i en stuga och vet inte vad som har hänt. Chauffören ringer polisen direkt. “Tack” säger jag med en tyst röst, eftersom jag är fortfarande lite rädd. 

När polisen kom så berättade jag om historien, de kunde knappt tro det. Därefter åkte vi till polisstationen där jag fick om och om berätta allt igen. Jag fick vänta i evigheter, de ville inte släppa mig eftersom jag befinner mig i fara, ansåg de. Men jag protesterade inte. Jag la märket till en tv hängandes på väggen där visade de nyheter. “Senaste nytt, bussmördaren hittad vid Arlanda flygplats, försökte fly från landet sa programledaren för nyheterna. Efter det visades det en bild, och det var han. Den underliga chauffören i den bussen jag åkte med. “Han försökte döda mig” sa jag till mig själv. Jag minns hur säkert det var att åka buss förut, jag hälsade alltid på chauffören och ibland satte mig längst framme för att även prata lite. Men nu, vet jag inte om jag någonsin kommer vilja åka buss längre.

Efter en stund kommer en äldre, lång och stilig man fram till mig. Direkt såg jag att det var polischefen, och säger till mig: “Du är arresterad”. Mitt leende bekräftar deras tankar. Tyst för mig själv tänker jag “å nej, de fick mig” Fastän jag vet, att det var för sent för de. 

Det vinnande bidraget SV 8

SV klass 8 Juryns motivering:
Den vinnande novellen har en annorlunda inledning med en historisk touch som gör att du som läsare blir nyfiken. Novellen har en röd tråd och handlingen gör det intressant att fortsätta läsa. Stockholm beskrivs som en stad att älska men ändå hata. Språket är levande och läsaren rycks med av tempot.

Textutdrag:
”Jag springer genom mitt älskade Stockholm, genom gatorna, över Stortorget. En hemsk plats, där alltför många hjärtan har stannat. Vad var gömt djupt i dem? Stockholm bryr sig inte. Den är så kall ibland, låter folk dödas av sjukdomar, låter folk bli mördade utan att ens röra en min. Vad bryr den sig om vem man älskar, vad man tycker om den? I Stockholms hårda ögon är man bara ett tillfälligt slående hjärta som håller staden vid liv. Kan man ha en sådan hemsk stad i hjärtat, älska den och samtidigt hata den?”

Den vinnande novellen är skriven av Nadia Owczynska. Stort grattis!! 
Här kan du läsa hennes bidrag:

Stockholm i mitt hjärta

– Och här ser ni Gustav III:s maskeraddräkt som han bar den sextonde mars 1792, börjar jag i gammal vanlig ordning och gör en gest mot montern.

Förutom att jag alltid börjar på samma sätt är det inte mycket som är som vanligt med den här visningen. Idag är det den sextonde mars, samma dag som Gustav III blev skjuten på Operan, det är en dag jag inte riktigt gillar eftersom den påminner mig om så otäcka saker. Om hur man lugnt kan radera någon från jordens yta med ett skott. Och att jag, egentligen, också skulle kunna göra det på bara en kort sekund. 

Jag ser mig omkring i det välbekanta rummet. Det är inte så många som har kommit, kanske femton personer i olika åldrar som står vid den upplysta montern i ett annars ganska mörkt Livrustkammaren för att höra om mordet på en kung. Bland dem ser jag en medelålders, blond kvinna en ung, mörkhårig man med sneda ögon och ett par tonåringar. Sedan tittar jag ner på mina kläder: militärmönstrade byxor och en mörkt grön stickad tröja som ska hålla mig varm här nere. När jag sveper med blicken över de grå, skrovliga stenväggarna istället ser jag till min förvåning att min kollega Samuel står lutad mot väggen och skriver något i ett block. Hjärtat slår ett extra slag när han sneglar på mig och ler ett litet, varmt leende. Jag älskar det där leendet, jag älskar att han ler mot mig, och jag hoppas att han känner samma sak för mig som jag för honom. Genast när jag tänker på det känns det som om en varm solstråle värmer hela min kropp och gör den här dagen tusen gånger bättre. 

Jag börjar förklara alla omständigheter runt mordet utan att egentligen tänka på vad jag säger, jag kan det här utantill och jag förstår knappt hur man inte kan kunna det. Uppenbarligen går det, fast på den här visningen verkar folk kunna ganska mycket, för en kanske femtioårig man frågar när jag har pratat klart med en fundersam blick på montern:

– Hade inte Anckarström två pistoler ifall den ena inte skulle fungera? 
– Det stämmrer, svarar jag, Den ena av dem är tyvärr tillfälligt bortflyttad….

Plötsligt drar en välkänd person upp ett föremål som egentligen borde vara någon helt annanstans och siktar. En öronbedövande smäll är nästa ljud som hörs, sedan faller den blonda kvinnan död på golvet. Mina ben bär mig bort ur rummet innan jag ens hinner tänka efter, hjärtat bultar och varenda cell i kroppen skriker att jag måste bort härifrån.

Jag springer genom mitt älskade Stockholm, genom gatorna, över Stortorget. En hemsk plats, där alltför många hjärtan har stannat. Vad var gömt djupt i dem? Stockholm bryr sig inte. Den är så kall ibland, låter folk dödas av sjukdomar, låter folk bli mördade utan att ens röra en min. Vad bryr den sig om vem man älskar, vad man tycker om den? I Stockholms hårda ögon är man bara ett tillfälligt slående hjärta som håller staden vid liv. Kan man ha en sådan hemsk stad i hjärtat, älska den och samtidigt hata den? 

 Mina tankar avbryts av att mobilen ringer.
– Edith? säger min chef direkt när jag svarar. Du ska på en rättegång imorgon, som vittne, okej? 
– Visst, svarar jag tonlöst.
– Vad bra. Oroa dig inte, allt blir bra. Hejdå.

Jag lägger på luren och ökar takten så jag kommer hem snabbare till min lilla lägenhet som ligger alldeles i närheten, det går på bara någon minut. När jag vrider om nyckeln i låset drar jag av mig skorna och kappan, går in i mitt sovrum och lägger mig på sängen utan att byta om. Sömnen kan väl rädda mig från mina känslor en stund.

Jag sitter i rättssalen bara några timmar senare och tittar spänt på exakt alla platser utom den där den misstänkte sitter. Det blir för svårt att se vem jag kan råka döma.

– Edith, säger åklagaren lugnt. Du såg det här mordet, eller hur?
– Ja.

När jag vänder på huvudet mot den misstänkte och ser vem det är blir mitt hjärta tungt. Samuel, med sitt ostyriga mörkbruna hår och för det mesta glada ögon sitter där med rak rygg, fast idag är blicken osäker. 

– Vad kan du berätta om mordet? frågar åklagaren.
– Någon drog vapen under visningen och sköt bara offret i bröstkorgen…utan anledning, tror jag, börjar jag fundersamt och lite skrämt. Mördaren stod framme vid montern med maskeraddräkten…. och jag hann knappt förstå vad som hände innan allt var över.

Förlåt, Samuel, tänker jag efter en kort stund. Jag kommer inte kunna bevisa att det inte var du, förlåt, snälla. Vi kommer inte ha någon framtid tillsammans i alla fall. 

– Hur såg mördaren ut? undrar åklagaren och tvingar mig att se sanningen i vitögat. 
– Grön tröja, militärmönstrade byxor, svarar jag sakta.

Det här kommer bara inte gå. Hur ska jag göra? Vad det än blir kommer det inte gå bra.

När jag tittar på Samuel igen bestämmer jag mig för att avslöja allt. Priset kommer bli väldigt högt, men jag kommer rädda honom. Lika bra att han får veta vissa saker, bestämmer jag mig för och låter händerna forma några ord på teckenspråk:
– Förlåt. Jag älskar dig.

Han tittar förvånat på mig och ler svagt tills åklagarens nästa fråga faller:
– Edith, vet du vem som gjorde det?
– Ja.

Det här kommer vända upp och ner på allt, det vet jag, men jag drar efter andan i alla fall, ser åklagaren i ögonen och säger:

– Det var jag.

Arkiv