Det är Jubelår i år och då vill man ju väldigt gärna ge sig iväg på pilgrimsresa, helst till Rom! Redan i februari visste jag att det faktiskt skulle bli av. Resan skulle bli av veckan efter påsk, under påskoktaven, en fantastisk tid att få besöka Rom, som en hoppets pilgrim. Inte nog med det, vi skulle få vara med om en helgonförklaring! En italiensk 15-åring, Carlo Acutis, skulle helgonförklaras. Trodde jag…
Men Gud hade andra planer, helt andra planer faktiskt!
På annandag Påsks morgon nåddes vi alla av budet att vår påve Franciskus hade blivit hämtad hem till Herrens hus, mitt under Påsken, Uppståndelsens tid! Alla vet att påven den senaste tiden kämpat mot svår sjukdom på Gemellisjukhuset och till sist blivit utskriven för att återhämta sig hemma. Han fick uppleva Herrens lidande och död på korset på Långfredagen och på Påskdagen välsignade han Guds folk en sista gång, önskade oss glad Påsk och åkte sina sista två varv runt Petersplatsen för att ta farväl. Ja, det visste vi ju inte då, att det var ett farväl, men påven Franciskus visste nog djupt i hjärtat att han tog farväl av Guds folk på jorden. Redan dagen efter hämtade vår Herre hem honom!
Plötsligt var det inte alls en helgonförklaring jag skulle vara med om! Nej, nu skulle jag få ta farväl av vår påve istället!! Jag måste erkänna att jag oftast suckar en del över att Gud har andra planer än jag. Men den här gången insåg jag snabbt att Han faktiskt bjuder in mig till något utöver det vanliga, något verkligen inte alla får chansen att vara med om och bevittna. Varken jag eller ledarna för min pilgrimsgrupp visste vad vi hade att vänta oss, hela schemat för pilgrimsresan var förändrat. Eller rättare sagt så fanns det inte längre något schema i ordets rätta bemärkelse.
Torsdag morgon, den 24 april, samlades vi framför Petersplatsen kl 7 på morgonen. När vi äntligen hittat slutet på kön in till Peterskyrkan var klockan 7.30. Poliser, ordningsvakter och volontärer klädda i grönt, såg till att alla pilgrimer stod på anvisade platser och att allt gick lugnt till. Trots att nästan ingen av dem kunde engelska var det inte alls svårt att förstå precis vad de ville och förväntade sig av oss.
Vi var helt inställda på att stå i kö i många timmar. Dagen innan hade folk tydligen stått i kö i omkring åtta timmar. Men vi hade tur! Efter bara tre timmar hade vi redan tagit farväl av vår påve som låg på lit de parade i Peterskyrkan. Kön flöt lugnt fram och trots mängder av människor rådde det ett lugn inne i kyrkan. Det enda som störde lugnet var egentligen vakternas rop om att mobiler inte var tillåtna. Alltid var det någon som inte kunde låta bli att fotografera istället för att lugnt och stilla och i bön gå in till påven.
Två dagar senare lämnade vi våra hotell redan vid 4-tiden på morgonen. Vi skulle samlas klockan 5, men flera av oss lyckades aldrig hitta gruppen. Vi ställde oss i de köer där det gick att ställa sig och hoppades på det bästa. Här måste jag säga att romarna är experter på organisation! Trots enorma horder av folk blir det aldrig kaos! De vet vad de gör och allt verkar vara planerat in i minsta detalj! Efter någon timme i kö började vi släppas in för den första kontrollen av våra väskor. Plötsligt var vi framför Petersplatsen. Petersplatsen!! Aldrig i min vildaste fantasi hade jag trott att vi skulle komma ända dit! Alla i min grupp hade varit mer än nöjda med via della Conziliazione, som leder upp till Petersplatsen. Men vi insåg nu att inom några minuter skulle vi stå på självaste Petersplatsen!! Ännu fler överraskningar väntade! Vi hittade flera från vår pilgrimsgrupp!
Vakterna sa åt oss att ta det lugnt, att inte springa, så vi försökte lyda, men vi var ju så glada! Och framför väskkontrollerna stod ordenssystrarna och önskade god morgon med stora välkomnande leenden. I kön till väskkontrollen lärde vi känna många nya människor. Och när min väska röntgats, precis som på flygplatsen, la vakten en hand på min axel och sa ”God bless you!” Älskade Rom, älskade Kyrka, där vi alla kan känna oss så hemma, som en del av en stor gemenskap.
Nästa överraskning blev att vi också hittade våra ledare och några andra från gruppen på Petersplatsen, så nu var vi riktigt många.
Nu följde många timmar av väntan på Petersplatsen. Klockan var inte mer än strax efter 7 och mässan började 10. Men de timmarna gick fort. Vi åt vår medhavda frukost, vilade och sjöng så mycket vi bara kunde under tiden det blev varmare och varmare.
I början av mässan bars påvens kista in och alla applåderade, precis som vanligt när påven visar sig. Även när kistan bars ut igen följdes den av applåder. Folkets sista tack och farväl! Trots många timmar av väntan, trängsel och värme var stämningen glad och hjärtlig. Guds folk tackade sin påve för hans ledning och överlämnade honom i Guds händer. Nu följer en tid av bön för våra kardinaler, att de lyssnar till den Helige Andes Röst, så att vår nye påve blir just den Gud vill ha på den posten. Den person som bäst kan leda Kyrkan i just den tid vi lever i nu!
//Ania
