Hem » Skoltidningen (Sida 4)
Kategoriarkiv: Skoltidningen
Skoltidningens julhälsning
Julnatten
Genom grå olivträd gick en kall vintervind.
Det låg is på bäcken, snö på bergen.
Mörkt det var i Betlehem, vart än ögat såg.
Plötsligt tändes himlen, det blev varmt.
Sången hördes och ljuset lyste.
Ja, ett nyfött heligt barn låg i krubban
med skinande ljus runt omkring.
Jag har aldrig varit så glad på julen som nu.
av Tomas Issa, klass 7
för Skoltidningen
JULAFTON
Julgran
Underbart
Lucia
Apelsin
Fest
Tomte
Omtanke
Nisse
Nobeldagen – novellernas dag
Novelldagen är en dag i vår skolas tradition som firas i samband med Nobeldagen, men i år då den tionde december föreföll på en lördag, firades istället Novell- och Nobeldagen en dag innan.
SV och SVA i klass 7 och 8 skriver under terminen varsin novell med ett tema gemensamt för hela årskursen. Nästa steg blir att novellerna läses av klass 9, som – utan att de vet vilka som skrivit texterna – väljer ut tre favoriter från SVA och likaså med SV för att därefter utse vinnare i varje kategori. Vinnarna från SV i klass 8 var Paulina och från SVA Dominik. Övriga nominerade var Karolina och Fredrik för SV8 och Anieszka och Anastasia från SVA8. Vinnare för SV7 var Marta och för SVA7 Iñigo. Övriga nominerade var Marjan och Mauro (SV7) och Kacper och Magdalena (SVA7).
Vinnarna presenterades alldeles i slutet på föreställningen, men innan dess visade flera klasser upp vad de gjort under terminen. Bland annat hördes sång av klass 4, 5, och 7 (dock separat), och pianospel av tre elever sjuan. Vinnare av lågstadiets serietävling avslöjades och presentationen om nobelpristagare hölls.
av Marta Faryna, klass 7
för Skoltidningen
Intervju med Alicja – årets Lucia
Den 13 december gick niornas Luciatåg från klassrum till klassrum och gjorde sammanlagt 11 framträdanden Vi från skoltidningen har genomfört en intervju med årets Lucia Alicja.
Hur kändes det att vara Lucia och lussa?
– Det var jättekul att vara Lucia och det var också en ära för mig.
Blev du framröstad eller ville du själv vara Lucia?
– Det var så att tjejer skulle rösta fram Lucian och killar röstade fram Staffan. Jag sa att om jag blir utvald så är det helt okej för mig. Det var 3 tjejer till som också ville vara Lucia, då röstade tjejerna och flest röster fick jag så jag blev Lucian.
Vad var du mest rädd för, vad var det värsta som kunde hända?
– Jag var mest rädd att en av ljusen skulle ramla och det skulle inte vara så bra, det var också nervöst när man fick stå i mitten och säga en vers jag var rädd att jag skulle glömma orden.
Skulle du vilja göra om det?
– Nja, är inte så säker om jag skulle vilja bli det igen, på ett sätt ja men på ett annat sätt nej. Det var såklart kul men också jobbigt, jag kunde inte röra mig och var tvungen att vara rak i ryggen hela tiden.
Var det inte jobbigt att göra Luciatåg för varje klass, hur många gånger blev det tillslut?
– Efter 5 omgångar orkade jag inte mer men jag sa till mig själv att du blev vald av andra och kan inte ge upp. Vi gjorde luciatåget 11 gånger och det tog ungefär 10 min att göra ett. Vi hade bara 6 eller 7 låtar och om vi skulle göra Luciatåget på scenen tycker jag är lite onödigt att samla klasserna för att bara vara där i 10 min. Så att jag tycker att gå till klassrum är bra om Luciatåget är kort, men om den skulle vara 30 minuter eller längre så är det bättre på scenen.
Vad kunde ha gjorts annorlunda?
– Ja, det var jobbigt för mig som Lucia men jag vet inte vad andra i klassen tyckte. Jag tror att om vi skulle ha varit på scenen skulle det också ha varit jobbigt för mig. Jag tror att jag och mina lärare skulle ha kommit på något bättre med kronan så att stearinet inte skulle rinna, (eftersom det kom stearin på mitt hår.) Sedan så tror jag att jag behövde inte vara så nervös inför versen, eftersom alla kan göra ibland fel och det gör inget, det viktigaste är att man gör sitt bästa. Så det vara bara onödig stress.
av Joanna Gnilka, klass 7
för Skoltidningen
Femmornas Framtidskör
Klass 5 i vår skola var några av de 150 barn som var med på konserten som framtidskören anordnade. Temat på konserten var “Barn i världen” och ägde rum den 15 november på Eric Ericsonhallen.
Klass 5 hade redan sen september tränat på sångerna som skulle sjungas på konserten. Det var mest musik- och profillektionerna som gick åt träningen.
Dessutom finns det som tradition i vår skola att åk 5 ordnar en Luciaföreställning. Detta innebar att 
klassen träna flitigt på både Luciasångerna och sångerna till Framtidskören. Klassen missade som tur vad inte jättemycket av skolan, och det det missade kommer de ta igen under kommande termin, lovar fröken Ania.
På konserten sjöngs totalt tretton sånger, bland annat “Vi är blommor” av Georg Riedel och tre sånger skrivna av elever i vår skola – “Sommar i Stockholm” Paulina, Timo och Rohil från nuvarande klass 8 (men skriven när de gick i åk 5, till Framtidskören år 2013) “Man känner sig älskad av en vän” av Polina, nu i klass 7 (Framtidskören år 2014) och “Vi hör ihop av” av Salome i åk 5.
Under konserten sjöngs många sånger från olika kulturer, bland annat den sydafrikanska sången “Shozoloza”. Judit och Natali fick sjunga solo till sångerna “Det har du rätt i” respektive “Sommar i Stockholm”.
Dessutom läste Mikal, Owen och Noel läste dikter med temat vänskap skrivna av klassen.
Fröken Ania tycker att eleverna har utvecklats i inte bara sång, utan även samarbete och gemenskap genom sitt medverkande i Framtidskören.
Många elever i klassen skulle vilja vara med i Framtidskören en gång till, men Framtidskören är tyvärr inte för barn som är äldre än klass 5. Kanske kan fröken Ania starta ännu ett sångprojekt åt sin klass? Men klassen fick i alla fall sjunga två av sångerna från Framtidskören (“Man känner sig älskad av en vän” och “Vi hör ihop”) på Novelldagen.
av Joanna Gnilka, klass 7
för Skoltidningen
Skapande skola från en elevs perspektiv
Sist har hela högstadiet och klass 6 varit med om något som heter skapande skola. Den gången fick vi välja mellan afrikanska trummor och cirkus, det blev en röstning i alla klasser och tillslut fick vi ha cirkus.
Onsdagen den 23 november kom tre cirkuspedagoger hit till vår skola. Hela onsdagen fick de vara här och undervisa elever i sexan, sjuan, åttan och några från nian i cirkus. Vi fick bland annat testa på trapets, jonglering och att gå på lina. Innan alla satte igång och testade sina förmågor, körde vi två fokuseringslekar som skulle göra oss lugnare och mer fokuserade på själva arbetet. Sedan visade pedagogerna hur man gör olika saker till exempel hur man jonglerar eller går på lina alla blev då fascinerande och ville på en gång sätta igång. Då delades vi i två grupper, den första gruppen började med jongleringen och alla såna tricks medan andra gruppen fick testa på trapets och att gå på lina.
Jag själv började med att gå på lina, det såg så lätt och tråkigt ut. När man väl stod på linan och hårt håll i cirkuspedagogen, insåg man att det verkligen inte är så lätt som det ser ut, för varje gång man gick om sträckan blev man bättre och bättre och ville bara gå om den.
Sedan kom jag till trapetsen, det såg väldigt lätt ut, bara upp på stången och släppa taget med händerna men nej tyvärr. När jag äntligen (efter en lång stund av slit) kom upp på stången såg jag ner mot marken så blev jag så rädd att inte ens vågade ställa mig upp och dessvärre släppa taget. Men ja, tillslut så vågade jag släppa taget och jag blev så rädd att jag efter tre sekunder gick ner.
Sedan kom jag till jongleringen den var också svårare än den såg ut. Men ändå så gick det, jag lärde
mig fler tricks än att vanligt jonglera, och det var verkligen kul att kasta upp och fånga olika saker.
Jag tyckte verkligen om den dagen, det var riktigt kul. Hoppas att jag någon mer gång får göra om det.
av Joanna Gnillka, klass 7
för Skoltidningen
Livet är så obeskrivligt enkelt
Framåt
Livet är så obeskrivligt enkelt.
Egentligen.
Alla går åt samma håll –
FRAMÅT.
Det finns inga svängar,
man kan inte komma undan riktningen.
FRAMÅT.
Alla vägar leder åt samma håll.
Inte till Rom.
FRAMÅT.
Det perfekta felet
Jag är inte perfekt.
Det går bara inte.
Hur gärna än jag kan önska det –
så är det omöjligt.
För att jag gör så många oundvikliga fel.
Jag är inte perfekt.
Men det finns något
Som inte kan bli fel.
Det är perfekt.
Det är FELET.
Hur ska man kunna göra ett felaktigt fel,
när det redan är felaktigt?
av Emilia Owczynska, klass 7
Klass 7 utforskar Stockholm
Torsdagen den 10 november klockan 8:20 möttes klass 7 utanför Pressbyrån vid stationen Rådhuset. Utomhus, på marken låg det ett tjockt lager av snö, vilket eleverna som var på plats för tidigt gladde sig åt då de höll snöbollskrig. När alla som kunde komma hade samlats gick hela klassen i rask takt efter fröken Annika till Rådhuset där vi skulle på studiebesök till en rättegång. Anledningen till besöket var att vi tidigare under terminen hade jobbat med lag och rätt under SO-lektionerna.
Efter en kort väntetid släpptes vi in i rättssalen. Tidigare visste man inte riktigt om den skulle bli av, eftersom den åtalade för snatteri inte verkade komma. Till sist kom han och rättegången kunde börja. Klassen satte sig längst bak i salen, där åskådare som besöker rättegångar sitter. I andra änden av salen satt domaren. På sina båda sidor hade han sammanlagt tre nämndemän (en person som saknar juridisk utbildning som fungerar som en rådgivare för domaren) och en sekreterare. Det fanns även två bänkar som tillsammans med domarens bänk bildade ett U. På vid ena bänken satt den anklagade och hans advokat och mittemot satt åklagaren (den advokat som är där för att åtala den anklagade). Mitt i mot domaren, kanske någon meter ifrån där vi satt stod en ensam stol med en skärm byggd framför sig. Efter att man hade läst upp vad den åtalade var anklagad för och besvara advokaternas frågor, kallades två vittnen in en i taget. Vittnena fick avlägga en ed att de inte skulle sjuga om det de säger. När ett vittne svurit en ed om att tala sanning, men trots det ljuger kan det bli åtalat för mened. Efteråt diskuterade de båda parterna om hur rättegången bör avgöras.
Det hela var mindre dramatisk än vad vi hade föreställt oss, menade flera elever. Många ansåg att rättegången innehåll för lite av den spänning som man förvänta sig när man vanligtvis tänker på en domstol.
Vad är Rådhuset?
Rådhuset byggdes på början av 1900-talet, men har byggts ut sedan dess. Dit går man ska på en rättegång, men även om man till exempel ska gifta sig borgerligt. Det är en rättighet för människor som bor i Sverige att komma till en rättegång som vi gjorde.
Efter rättegången promenerade klassen till Stadsarkivet där vi gick en guidad tur under jorden där man förvarar originalet av all bevarad bokföring som gjorts i Stockholm. Guiden läste delar av testamenten, dagböcker, skilsmässohandlingar och polisens bokföring av brott som begåtts och vad den skyldige blev dömd till. Klassen hann tyvärr inte bläddra arkivet på grund av bristen på tid – vi skulle hem till skolan för att äta lunch.
Vad är Stockholms Stadsarkiv?
På 40-talet när andra världskriget började ville Stockholm hålla alla sitt kulturarv i säkerhet och sprängde därför Kungsklippan så att man nu har 7 (!) våningar under jord med hyllor fulla av böcker och gamla dokument. Det är din rättighet som en person som bor i Sverige att kunna ta del av arkivet. Om du t.ex. släktforskar kan du få be att få låna en bok som du sedan läser i arkivets läsrum.
Själv tyckte jag att att studiebesöken var väldigt intressanta och jag vill göra fler i framtiden. Att stockholmare har rättigheten att använda sig av Stadsarkivet tycker jag är fantastiskt. Ingen har någon nytta av en massa papper som inte används, men om dem får läsas av allmänheten har de ett verkligt värde.
av Marta Faryna, klass 7
för Skoltidningen
Programmering skapar intresse
För några veckor sedan gick jag till programmeringsgruppen under Elevens val och frågade några elever frågor som jag hade förberett om det de håller på med och om vad man gör och om de tycker att det är roligt. Det är fröken Annika som är ansvarig för gruppen.
Alvaro i klass 7 sa att man skriver instruktioner till en apa som ska fånga bananer. Det finns massor med hinder som apan ska klara av. Han tycker att det är roligt och att han lär sig nya saker som han inte kunde förut.
Aron tyckte också att det är roligt och att man lär sig nya saker av att programmera. Han tyckte att det inte är svårt och att han har gjort det innan han tyckte att det var roligt det var därför han valde att programmera igen.
Tomas Issa, klass 7
för Skoltidningen
Påve Franciskus besökte Sverige och jag var där!
Måndagen den 31 oktober kom påve Franciskus till Sverige. Påvens besök görs med anledning av att katoliker och lutheraner tillsammans uppmärksammar 500-årsminnet av reformationen. Han har bjudits hit av Svenska Kyrkan. Syftet med besöket är att fokusera på det katoliker och lutheraner har gemensamt och inte på våra olikheter.
Redan två dagar före påvens ankomst till Lunds flygplats kom jag med tåg till Malmö. Där skulle jag bo på Altona, ett studenthem för kvinnor som drivs av organisationen Opus Dei. Första dagen gick mest åt att lära känna andra som bodde där och dagen därpå tillbringade jag med att lära känna staden lite grann.
Under dessa två dagar kom det ständigt nya personer som skulle bo där då alla inte kunde komma samtidigt. Jag blev väldigt trevligt och väl bemött och såg jättemycket fram emot att få se påven.
Morgonen den 31 oktober satt jag förväntansfullt inne på Altona och kunde fortfarande inte förstå att jag var i Malmö och att jag skulle få se påven live under det ekumeniska eventet samma dag.
Vi åkte två stationer med tåg till Malmö Arena där eventet skulle äga rum. Vid ingången kroppsvisiterades jag och flera tusen andra besökare innan vi fick träda in i arenan. Biljetter och ID kontrollerades och varken mat eller dryck fick medhavas på eventet. Vid ingången till själva salen delades program och små träkors att hänga runt halsen ut.
Väl inne letade jag upp min plats i mitten av arenan, längst sidogången. Scenen var placerad så att alla besökare kunde se den och hade formen av ett kors, med blommor på kanterna.
Eventet var uppdelat i fyra delar:
Den första delen bestod mestadels av sång där publiken fick vara medverkande och var tänkt som en sort underhållning. Under tiden anlände påven till Lund, och träffade bland annat kungafamiljen.
Andra delen var en direktsändning på stora skärmar av den ekumeniska gudstjänsten i Lunds domkyrka dit allmänheten inte fick komma. Jag kände sig nästan som om jag var där – jag var inte bara en åskådare. Människorna inne på Malmö Arena knäböjde, sjöng och svarade på det som sades, precis som om de varit närvarande i domkyrkan.
Påve Franciskus och Lutherska världsförbundets Munib Younan undertecknade ett dokument med fem åtaganden, så kallade ekumeniska imperativ, som talar om bland annat enhet och öppenhet och om att man ska vittna tillsammans om gud ”genom tjänst i världen och för medmänniskan”.
Efter gudstjänsten begav sig påven till Malmö Arena där han skulle var “höjdpunkten” på eventet. Undertiden pågick del tre med mer sång, uppvisningar och bön.
Slutligen anlände påven tillsammans med högsta ledaren för lutheranerna. Han kördes med en liten minibil längsmed sidogången, med vakter från alla håll. Det gjorde det ganska svårt att ta en bild på honom, särskilt i kombination med att bilen körde rätt så snabbt (fast väldigt långsamt för att vara en bil). Som sagt var, så satt jag längst ut på raden av stolar, närmast sidogången. Detta innebär att påven åkte förbi alldeles intill mig.
Jag, Marta, stod en till två (har lite svårt att bedöma avstånd) meter ifrån påven! Kan någon fatta det?! Nej, det går inte, det är fullkomligt ofattbart!!!
Nästkommande dag var det dags för mässan som flera tusen katoliker hade väntat på. Den leddes av påven Franciskus tillsammans med ett tiotal präster och ägde rum på Swedbank Stadion.
Vi promenerade dit på cirka en halvtimme, då stadion inte ligger långt från Altona. Staden såg ut precis som vanligt och man var tvungen att komma nära stadion för att upptäcka att något var på gång. Längst vägen stod det parkerade bussar med loggor från Sverige, men även andra delar av Norden. Och kom man ännu närmare upptäcker man strax de enorma köer som ledde mot ingångarna. Jag ställde mig i kö L och stod där lydigt tills den hade minskat i sin längd rejält, men det var fortfarande långt kvar till slutet på den. Som tur vad kom en vänlig funktionär och rådde oss att istället flytta till kö K som han ansåg vara betydligt kortare. Jag lydde hans råd. Och tur det, för precis när jag hade kommit in på stadion (efter att ha gått igenom en säkerhetskontroll) hörde jag jublet från människor. Påven hade anlänt!
Jag hade hört att man inte längre skulle få komma in efter att påven anlänt och jag hörde att det fanns folk som inte längre fick komma in, så jag hade verkligen tur som hann in i tid! Kanske var det funktionärens förtjänst? Kanske hade jag inte hunnit in om han inte hade tipsat mig, och andra i kön om att flytta till en annan kö.
Altaret fick inte stå på gräset i mitten av stadion eftersom Malmö FF skulle spela en till match där och
gräset behövdes bevaras i gott skick till dess, så man hade byggt en plattform där det istället skulle stå på en av kortsidorna.
När påven åkte in på stadion med sin minibil, skyndade jag mig fram till första raden för att försöka ta en bild på påven eller, om jag har tur, skaka hand med honom. Jag lyckades filma när påven var som närmast platsen där jag stod.
Tanken på att Franciskus går fram till de allra minsta och svagaste får mig glömma att jag inte fått skaka hand med honom, glädja mig av att jag fått se honom på nära håll och ännu mer hålla fast vid min övertygelse – påven Franciskus är en stor människa som vi bör efterlikna i våra handlingar!
Dagen efter, klockan 9:31 tog jag tåget hem till Stockholm, men i min packning hade jag, förutom det jag hade haft med till Malmö, inte bara ett träkors och en bunt med papper, utan även en massa upplevelser som kommer vara kvar i mitt minne för alltid.
av Marta Faryna, klass 7,
för Skoltidningen
Hösten – en dikt
Hösten.
Den vackraste tiden på året.
Då träd klär av sig sina löv och
bereder sig för en hel vinters sömn.
Likt små barn slänger de sina kläder på marken.
Och precis som de försöker de fördröja den stund
då de ska lägga sig till sömns.
Hösten.
Den tid precis innan människorna går i ide
med sina filtar, chokladkakor, temuggar
och hundratals ännu olästa böcker.
Hösten.
Den tid då de fortfarande finner det roande
att gå ändlösa promenader bland höstlöven
hållandes varann hand iklädda halsdukar,
mjuka sjalar och med glittriga fingervantar.
Hösten.
Den som varar fram tills dess
att den första snöflingan faller
och var och en blir tvungen att erkänna
– den är slut.
av Marta Faryna, klass 7
för Skoltidningen
