Home » Aktuellt » Novelltävlingens vinnare del 2

Novelltävlingens vinnare del 2

Temat för klass 7 var ”Flykten”. Det finns många sätt att fly från något, det kan vara krig, en alkoholiserad förälder, mobbning, sexuella trakasserier, naturkatastrofer eller ett fängelsestraff. Ibland vill man kanske bara helt enkelt fly från sig själv.

De tre nominerade i gruppen Svenska klass 7 är: Wiktoria M, Lynn och Martyna.
De nominerade i SVA klass 7 är: Oliwia, Daniel B och Victoria S

Det vinnande bidraget SV 7

SV klass 7 Juryns motivering:
Den vinnande novellen tar upp något som tyvärr är aktuellt i dessa dagar och har fått strålkastarljuset på sig. Sexuella trakasserier kan aldrig accepteras utan måste bemötas med nolltolerans. Som läsare fastnar du direkt och vill veta hur denna unga flicka ska klara av vardagen och mötet med sin förövare. Det öppna slutet kan tolkas på olika sätt.

Textutdrag:
”Han gillar egentligen inte mig, han gillar inte hur jag är som person, han gillar inte mina vänner och han gillar inte mitt beteende. Men det finns en sak han gillar väldigt mycket om mig, det är min kropp. Ändå är han min pappa. Jag är bara 15 år men det här började när han kom tillbaka till mig och mamma. Jag vill må bra och jag vill gå i skolan som alla andra gör, jag vill gå dit utan oro med att senare gå tillbaka hem. Jag vill inte tänka på vad som kommer hända hemma, jag vill verkligen inte tänka på hur min pappa kommer att behandla mig.”

Den vinnande novellen är skriven av Wiktoria Malinowska. Hjärtligt grattis!
Här kan du läsa hennes bidrag:

FLYKTEN 

Han gillar egentligen inte mig, han gillar inte hur jag är som person, han gillar inte mina vänner och han gillar inte mitt beetende. Men det finns en sak han gillar väldigt mycket om mig, det är min kropp. Ändå är han min pappa. Jag är bara 15 år men det här började när han kom tillbaka till mig och mamma. Jag vill må bra och jag vill gå i skolan som alla andra gör, jag vill gå dit utan oro med att senare gå tillbaka hem. Jag vill inte tänka på vad som kommer hända hemma, jag vill verkligen inte tänka på hur min pappa kommer att behandla mig.

Jag har fjärrkontrollen i min hand, jag trycker snabbt på volym knapparna tills det kan bli till det högsta. Jag vill inte ens höra mina egna tankar. Just nu sitter jag bara i en t-shirt, men jag vet att så snabbt han kommer måste jag ta upp mina mjukisar från golvet. De ligger där bara för att jag inte orkar städa upp allt annat skräp, det ligger gamla förpackningar av mitt smink, tallrikar och en massa glas. Men varför ska jag ta upp det? De bryr sig ändå inte om mig, särskilt min mamma. Jag är rädd att han kommer hem från jobbet utan henne, om han kommer med mamma vet jag iallafall att han inte kommer göra något åt mig. I skolan är jag egentligen den glada och alltid positiva tjejen, men hemma är jag raka motsatsen. Det behöver ingen veta, säger han.

Jag hör nycklarna vrida i dörrlåset, han är här! Jag skyndar att ta upp mina byxor, jag sätter på mig de snabbt och stänger av tv:n. Jag slänger mig i sängen och låtsas att sova, kanske låter han mig vara ifred? Jag hör han gå mot mitt rum. Men jag hör nog mamma, jag hör ju att han pratar. Men han öppnar min dörr, jag hör det. Och jag hör inte hans röst, jag hör ingen mamma. Han pratade bara i mobilen. Jag blir ännu mer rädd för varje sekund som går. Men jag låtsas att sova ändå. Jag känner hur min säng sänker sig bredvid mina fötter, hur hans hand är på mitt ben. Vad ska jag göra? Ska jag säga ifrån?? Nej jag kan inte, som om han bryr sig om det. Hans hand fortsätter uppåt. Men han har inte gjort något ännu. Han börjar ta på mig på de ställen han inte borde röra mig på, igen. Euw tänker jag, även gör jag inget. Jag är så äcklig att jag inte säger något. Hur kan folk ens gilla mig.

Nu är jag i skolan, morgonen därpå. Efter det som hände igår, ville jag egentligen ingenstans. Men det är mitt fel, jag lät han göra det han ville. Folk börjar märka att något är fel med mig. Jag har så himla bra vänner, de frågar alltid mig hur jag mår eller vad det är för fel. Men jag förtjänar inte de. Jag blir nervös och rädd när de frågar mig, jag vet att jag borde säga till någon av mina vänner eller till någon annan. Men jag vågar inte, det kommer ändå inte förändra något. Så det slutar alltid med att jag säger att jag bara är trött. Och om jag skulle säga det som händer, skulle de anmäla det, då skulle jag hamna någon annanstans. Det vill jag inte, jag kan inte lämna mamma själv med han. 

När jag är påväg hem, är det redan mörkt. Det är ju vinter. Sista lektionen jag hade var idrott, tjejerna såg att jag hade blåmärken på benen. De behövde inte ens säga något, men jag kunde se på de vad de tänkte. Jag vet att pappa kommer hem sent idag, så mamma borde redan vara hemma. Jag blir glad, för första gången på länge. När jag kommer hem, blir det ändå inte så som jag förväntade mig. Mamma sitter på min säng, hon ser arg ut. Men jag har ju inte gjort något? Jag sätter min väska på golvet och går fram till henne. Jag frågar vad som har hänt, hennes svar är konstigt. Hon frågade vad jag har sagt för idiotiska lögner till folk i skolan. Jag har ju inte sagt något? 

– Varför måste du vara så dum? Varför tror du att du kan gå runt o snacka sånt skit? Skolan ringde mig och sa att det var några elever som sa att du blir slagen hemma! fortsatte mamma.
– Jag har inte sagt något sånt! De kanske såg mina blåmärken,annars vet jag inte vart de fick en sån ide från! sa jag.

Hon brydde sig inte, hon ställde sig bara upp. Hennes blick var arg och ledsen på samma gång. Hon gick fram till min dörr och stängde den hårt efter sig. 

Jag orkar inte mer, det kommer ändå sluta med att jag kommer bli tagen ifrån min mamma. Jag är besviken på mig själv, varför skulle jag fortsätta att låta han göra sånt på mig? Allting är mitt fel, så det blir bättre för både mig och min mamma om jag försvinner. Min flykt kommer innebära död. Men jag bryr mig inte, jag är hellre död än att vara här en enda timme mer. Jag ska bara skriva ett brev till mamma, i det ska det stå allt som har hänt. Och vem min pappa egentligen är. Men också att jag älskar henne, hejdå mamma. Hejdå gamla jag!

Det vinnande bidraget SVA 7

SVA klass 7 Juryns motivering:
Den vinnande novellen har lyckats få med många av de genretypiska dragen för en novell. Inledningen är spännande och bidrar till att man som läsare blir nyfiken och vill fortsätta läsa. Beskrivningarna är fängslande. Novellen slutar med en koppling till inledningen.  

Textutdrag:
”- Jag är trött på det här, jag orkar inte leva så här längre, skrek jag.
– Vi har levt så här i många år, det är bara att bli van vid det, sa mamma.
– Men jag klarar inte det, det är orättvist, sa jag medan jag sprang till mitt rum.
– Vad är det? sa min lillasyster Emma.
– Vi har levt som slavar i många år och ingen gör någonting åt det.
– Jag tycker inte att vi är slavar, vi har många regler men vi har det bra här.
– Men du är för ung för att se det.
– Jag önskar att jag kunde se vad som var bakom murarna, tänkte jag ”

Den vinnande novellen är skriven av Victoria Suárez Riera. Hjärtligt grattis!
Här kan du läsa hennes bidrag:

 Flykten

– Jag är trött på det här, jag orkar inte leva så här längre, skrek jag.
– Vi har levt så här i många år, det är bara att bli van med det, sa mamma. 
– Men jag klara inte det, det är orättvist, sa jag medans jag sprang till mitt rum.
– Vad är det?, sa min lillasyster Emma.
– Vi har levt som slavar i många år och ingen gör någonting åt det.
– Jag tycker inte att vi är slavar, vi har många regler men vi har det bra här.
– Men du är för ung för att se det.
Jag onskar att jag kunde se vad som var bakom murarna, tänkte jag.

Nästa dag:

Jag, mamma och Emma satt på köksbordet och åt frukost innan mamma skulle till jobbet och jag och Emma till skolan. I skolan lär dem om hur vi borde reagera om någonting händer och om vilka regler vi måste följa. Regler som: Du får inte går någonstans utan representat om du är under 15 år… Du kan vara bo i den del av sämhället dina representater tillhör i och så vidare. Vi bor i ett samhälle där om du inte följer reglerna blir du straffad. Den viktigate regel vi här är att vi får INTE gå förbi murarna.

Jag ska förklara hur det ser ut…. vi är ett samhälle med 100 000 invånare och vi är indelad i 5 olika grupper: Det finns dem ”våldsamma”, dem hjäper om det var krig eller något på det sättet men när det inte är krig så gör vad dem vill. Dem hjälper att hålla samhället säker så dem får vara med och bestämma. Det finns dem Inteligenta, dem jobbar som doktorer ,lärare, sköterska och mer. Dem har mycket makt i samhället, många av har kommit på våra regler. Det finns dem utan namn, dem som bor i den del av samhället har brytt reglarna så nu får dem inte gå någonstans utan en vakt med sig. Det finns ”bonderna”,dem odlar maten och tar hand om djur och växter. Dem får också bestämma eftersom det är tack vare dem vi lever och har mat. Sen finns vi ”hjälparna” eller som jag brukar kalla oss slavarna. Vi är dem som gör vad alla säger, om någon från det ”Inteligenta” gruppen säger att vi ska städa deras hus måste vi det. Det är vad som står på reglerna och vi får inte säga något åt det. Det finns gamla murar av tegel som bygdes av våra förfäder hundra tusen år sen. Varje år får vi lägga på mer sement ovh tegelså att muren håller längre. Många har försökt rimma eftersom dem vill inte leva så här längre men ingen har lyckats.

Jag har alltid drömt om hur det ser utt utanför murarna. Jag har alltid vilja rymma men jag kunde inte lämna min mamma och syster här. Min pappa innan han dog hade planerat med min farbror hur dem skulle rimma men dem dog när dem försökte. Men jag har kvar hans plan och någon dag kommer jag att rymma. Jag har alltid önskat mig se världen från ut sidan, jag har blivit behandlat på ett dålig sett sedans jag kunde gå.

På pappas plan stog det att det fanns en by nära vår samhället och det stog en karta och allt. Jag hade också planerat  lite själv. Eftersom jag var över  15 år kunde jag gå runt samhället utan representat och jag vet när vakterna har koll på muren och vart det fanns kameror. Eftersom vi ”hjälparna” hjälpte till med att renoveran muren viste jag var det fanns trappor för att komma hela vägen upp.

Nästa dag:

Som vanligt sitter jag, mamma och Emma på bordet och äter.
– Mamma om du kunde rymma med oss skulle du?, frågade jag.
– Absolut inte, jag har lev så har hela mitt liv och jag kan inte tänka mig hur det skulle vara om jag rymmde, vist kan det vara jobbigt men har är vi säkra och friska. Du tänker inte rymma va? du är inte ens 18, sa mamma arg.
– Inte än, om 2 månder är jag det. 
– Nej, jag tänker inte låta dig försöka rymma och dö för det. Jag har redan förlorat din pappa, jag tänker inte förlora dig. sa mamma medan hon gick iväg.

Jag kände mig ledsen efter detta konversation, jag tänkte inte på vad som skulle hända om jag försvann, jag tänkte bara på mig själv och hur jag skulle känna mig. Men jag kunde förtfarande inte bo kvar har. Här har alla kallat mig för hemska saker, här behandlar alla mig som jag var värt mindre, här hade jag förlorat min pappa, här kan jag inte vara fri.

Jag bestämde mig att rymma ändå, jag lämnade en lapp till min mamma och min syster. Det stog att jag älskar dem med hela mitt hjärta och att jag var ledsen men jag behövde rymma, det stog att jag skulle komma tillbaka någon dag men för tillfället tänk bara att jag kommer att alltid finnas där med dem. 

Jag var beredd på allt. Jag visste exakt vad jag behövde göra men det var någonting som överraskade mig. Mamma hade berätta till vaktern att jag skulle försökt rymma. Den här vakten var inte en vanlig vakt, han var pappa vän så han skulle inte döda mig men han försökte fortfarande stoppa mig. Men dem var för sena jag var redan bakom muren när jag hörde min mammas röst. Det  var sista gången jag hörde hennes röst.

Det här hände för 5 år sen. Jag bor på byn, jag var glad och för första gången var jag fri.

 

Arkiv